The woman with the hood

När livet stannar av Malin Sävstam är en bok jag bestämde mig för att läsa. Den handlar om hennes sorg efter att ha förlorat  halva sin familj i Tsunamin 2004.
Både mamma och jag kände att vi var tvungna att läsa denna bok. Det är något man eller vi bara måste göra.
Så nu sitter jag med den i handen och har läst ungefär 60 sidor.

Enda sen det hände har jag försökt få en positiv syn på Thailand. Jag trodde att jag lyckats ganska väl då jag t.o.m planerat att åka tillbaka dit nästa år.
Men så var tydligen inte fallet. För när jag läser denna bok så får jag inte bara bilder av vad författaren varit med om utan också mina egna minnesbilder.
Ovissheten.Paniken. Rädslan. Det absurda i det hela. Everything.
När jag sedan läser om/ser på bilder på människor som är/har varit i Thailand känner jag skräck och paniken kommer krypande. Det är inte paradiset jag ser på bilderna/läser om. Det är en farlig plats. Där många dött. Där jag en gång var med om något jag kommer bära med mig för resten av mitt liv.
Tårarna hänger på ögonens undre kant. De vill rinna ned men jag låter dem inte.

Till alla människor som förlorade nära och kära vill jag ägna en tanke.

Jag trodde att jag gått vidare. Det har jag också. Men bilderna och känslan jag trodde var borta eller åtminstone mer diffusa finns fortfarande där.


Tårarna får rinna ett tag till